Semester och ledighet

Vid 22-tiden en kväll fick jag ögonproblem som rådgivningen 1177 bedömde som glaskroppsavlossning. Det borde inte hindra en flygresa kl 11 följande morgon, men jag hänvisades till akutmottagning i Mölndal för kontroll. Efter att ha upptagit en akutplats under ca 10 timmar fick jag träffa en AT-läkare (ej ögonläkare). Efter 10 minuters undersökning gav han klartecken till att ta flyget 2 timmar senare.

Det är egendomligt att processindustrin med olika lösningar håller igång processerna dygnet runt, året om, medan sjukvård, polis, räddningstjänst och andra samhällsviktiga funktioner har problem med detta. Är inte människors hälsa och säkerhet lika viktig som pappersproduktion?

Vi har i Sverige en lagstiftning som garanterar fyra veckor sammanhängande semester under juni till augusti, om inget annat avtalas. Jag har inte funnit något annat land med lagstadgad förläggning av semestern. Eftersom en tredjedel av personalen är frånvarande under dessa månader ”måste”, om 100 personer krävs, 150 personer anställas. Detta sker knappast.

Ytterst få tar frivilligt veckor då verksamheten är underbemannad, eftersom de då möts av irritation från allmänheten och stress. Lösningen är då inhyrd personal med betydligt högre lön. Men hur känns det för den ordinarie personalen, som kan verksamheten bättre, att gå tillsammans med avbytare som tjänar mer? Resultatet blir allt mer problem och missnöje.

En lösning som används i processindustrin är skiftgång med kontinuerligt 3-skift med sex skiftlag. Den har helguppehåll och semestern inlagd i schemat. Arbetstiden per skift är 12 timmar. Efter max tre skift är viloperioden 2,5 dygn. Detta pågår i tre och en halv vecka, sedan kommer en ledighet på 18 dygn. En period på sex veckor innehåller fem viloperioder på vardera 2,5 dygn och dessutom 18 dygns sammanhängande ledighet. Varför kan inte liknande arbetstider användas i offentlig verksamhet?

Ett annat problem att fundera på är föräldraledighet och VAB. Om bemanning av samhällsviktiga funktioner ska fungera är det bra om dessa rättigheter hanteras så att störningar minskas.

Besked om att föräldraledighet ska tas ut bör ges till organisationen tidigare än de två månaderna som nu krävs, för att arbetsscheman ska kunna anpassas.

Vård av sjukt barn går naturligtvis oftast inte att förutse. Jag anser att en person som är viktig i t ex vården bör kunna få hjälp med vård av barn. Bättre villkor för anhöriga som kan ställa upp kan vara en väg. En annan möjlighet är att anställa en grupp i organisationen som vårdar sjuka barn.

År 2017 var föräldraledighet och VAB för kvinnor med barn yngre än åtta år, i genomsnitt 19 veckor per år. Med fem veckors semester återstår då i snitt 26 arbetsveckor. Eftersom den stora andelen kvinnor får två barn innebär detta att arbetstiden halveras under en period på tio år. Detta drabbar naturligtvis kvinnorna som förlorar kompetens och erfarenhet i det arbete som de utbildat sig för.

Lagen säger att en kvinnlig ögonkirurg som varit borta från arbetet i ett par år är lika skicklig som den som arbetat hela tiden. Hon får inte diskrimineras utan ska återgå till sin tjänst som vanligt de dagar hon vill arbeta. Fungerar vården verkligen på det sättet?

Bambufiber är det miljövänligt?

Bambu beskrivs i reklam som en miljövänlig textil. Den bild som ges av materialet är grovt missledande. Jag tar upp detta som ett exempel på hur värdeord som ”miljövänlig” ofta döljer en helt annan verklighet.

Fibern som avses är rayon som även kallas konstsilke. Det är en fiber som använts sedan 1912. En koppling till Värmland och Sverige finns genom tillverkningen på Svenska Rayon AB, som låg i Vålberg.

Från bambun framställs ren cellulosa, som vid papperstillverkning. Utsläppen i detta steg tas inte upp här. Cellulosan bryts sedan ner med kemikalier. Den är då omvandlad till en vätska som inte innehåller några fibrer. Bambuns fiber finns således inte kvar.

Vätskan, viskos, kan förutom till fiber bl a användas till att bilda folier som cellofan och syntetiskt korvskinn. Viskos kan fås att bilda en syntetfiber genom att den sprutas genom ett munstycke in i utspädd svavelsyra. Fibern är inte en växtfiber.

Det finns sätt att frigöra bambufiber så att textilen verkligen gör själ för namnet. Fibern blir så grov att den inte kan användas för t ex underkläder. Dessutom blir den mycket dyr.

Problemen med rayon är den stora mängden aggressiva kemikalier som används. Detta var en av anledningarna till att den svenska produktionen las ner.

Det finns anläggningar i Europa med god kemikaliehantering för tillverkning av rayon. Produktionen av de aktuella textilerna sker dock i Asien med mycket lägre krav på utsläpp.

I Råd & Rön Nr 1, 2018 finns en artikel om viskosfiber som är läsvärd. De 5,5 kg kemikalier som går åt för ett kg fiber är mycket skadliga för miljö och hälsa. Neurologiska skador, blindhet, hjärt- kärlsjukdom, psykiska problem, hallucinationer, självmord och missfall finns som hälsoproblem. Rapporter från Changing Markets visar på oerhörda problem vid tillverkningen av viskos i Asien.

Viskosfiber förbrukar 80 liter processvatten med 5,5 kg kemikalier samt 220 liter kylvatten per kg fiber. Vattnet med kemikalierester går vid produktion i Asien ofta direkt ut i närliggande vatten. Detta ger stor miljöpåverkan men billiga textilier.

Säljare av ”bambutextiler” beskriver processen som att den är utan några som helst problem. Ett rent bedrägeri.

Bambu innehåller gifter, både cyanider och andra. Hormonstörande ämnen gör att extrakt från blad används för att orsaka abort, och de kan göra män i det närmaste sterila.

Bambu har egenskapen att ”döda” andra växter så att nästan inget annat kan växa. Genom giftigheten behövs inte ytterligare bekämpningsmedel. Det är svårt att se detta som en fördel.

Enda vettiga alternativet är att från cellulosa av björk och tall själva producera rayon med god kemikalieåtervinning. Om några år har Asien har samma löner som vi, då finns inga billiga textilier att köpa. Vi bör bygga en textilindustri i Europa och starta med det nu.

Det är viktigt att vi får information om och ser verkligheten för att vi ska kunna ta beslut för framtiden. Detta gäller både miljöfrågor och andra politiska frågor.