Test av ide

Detta är en fundering om svårigheten för en privatperson att testa en ide. Det är även berättelsen om en verklig hypotes, hur den initierades och de mer än tio år som gick innan den testades.

Det jag efterlyser är bättre möjligheter att kunna testa idéer, men även att få tillgång till information för att teoretiskt kunna förbereda försök.

Bakgrund

I början av 2000-talet arbetade jag med att konstruera mätutrustningar för blekning av returpappersmassa med hjälp av väteperoxid.

Returpappret innehåller bakterier och ett problem var att bakterierna producerade enzym för att bryta ner peroxiden (som annars skulle dödat bakterierna). Enzymet som produceras är katalas och en katalasmolekyl kan bryta ner 1 milj peroxidmolekyler per sekund. Att mäta förekomst av katalas och om den fanns i levande bakterier eller utanför bakterierna blev därför viktigt. Olika åtgärder bör nämligen användas för de två fallen.

Försöken utfördes på två pappersbruk som borde vara ”identiska”. Det ena hade stora problem med bakterietillväxt, vilket var det normala, medan det andra bruket var nästan problemfritt.

Bruken hade båda vätskesystem där vattnet i huvudsak cirkulerar, vilket är det normala i alla moderna bruk. Skillnaden visade sig vara att rördragningen var lite olika, vilket medförde att ditionit från ett slutsteg i blekningen kom att återföras på olika sätt.

Då vi doserade in kommersiellt katalas såg vi att det förstördes av ditioniten. Våra försök var inriktade på andra mätningar, men vi iakttog att med 100 ppm (eller t o m mindre) ditionit i systemet ökade avdödningen av bakterier vid dosering av peroxid med en faktor på ca 1 000. Denna effekt bör bero på att svavel från ditioniten blockerar den aktiva delen, som består av järnatomer, i katalasen.

Vi hade konstruerat mätinstrumenten och testat dessa. Processutveckling ingick inte i företagets målsättning vilket gjorde att hypotesen att ditionit generellt ökade mikroorganismers känslighet för peroxid inte testades.

Att inte fått testat hypotesen var irriterande. Kontakter med universitet ledde inte till att någon kunde hjälpa till med tester, om jag inte kunde ordna finansiering. För kemiföretag var det knappast någon viktig del att lägga resurser på. Båda kemikalierna är billiga och massproduceras, och de ersätter i så fall betydligt dyrare kemikalier.

Jag såg en möjlighet i att laxodlare borde kunna ha intresse. Väteperoxid används för bekämpning av laxlöss, denna bekämpningen borde kunna bli effektivare. Vattenrening för tvätt och hygienvatten i områden med infekterade vatten var en annan användning som jag hoppades på.

Det var inte rimligt att direkt testa på så komplexa djur som parasiter, verkan på en enklare organism, som inte var slimebildande bakterier, behövdes.

 

Försök

För att kunna testa hypotesen på ett enkelt sätt beslöt jag till slut att genomföra tester privat. Som första modellorganism valde jag vanlig bakjäst. Jästen är en helt annan typ av organism än de bakterier som jag tidigare iakttagit.
Optiska koldioxidsensorer mätte ämnesomsättningen hos jästsvamparna. Inga näringsämnen förutom socker tillsattes vilket medförde att ingen tillväxt skedde, bärluften för koldioxidmätaren bubblades genom reaktorn och syresatte denna för att inte få alkoholjäsning. Med isotona lösningar gick det till slut att under flera dygn automatiskt dosera ny jäst, ny sockerlösning och tillföra ditionit och peroxid för bekämpningsförsök på jästen.

Innan detta fungerade så att försöken repeterades inom 10 % behövde jag konstruerade om reaktorsystemet fyra gånger. Undan för undan lärde jag mig vad som krävdes.

För konstruktionen behövde jag tillgång till svarv, fräs och övriga verktygsmaskiner. Elektronik och styrsystem konstruerades och programmerades. Detta krävde tillgång till elektroniklabb och PLC-programmering. Dessutom krävdes tillgång på kemikalier och laboratorieutrustning för den kemiska delen.

Resultat

De resultat från pappersbruken som hypotesen byggde på gick inte att reproducera vid försöken på jäst. Ditioniten gav ingen, eller mycket liten, förstärkning av peroxidens biocidverkan.

Hypotesen att den biocidverkan som väteperoxid har mot mikroorganismer generellt kan förstärkas med ditionit är således falsk.

Försöken på jäst visade att jästens känslighet för peroxid var mycket högre än de värden vi mätt upp för bakterierna i pappersbruket. Det som hände i bruket var sannolikt att vi där bröt ner ett försvar som de speciella bakteriekulturerna där skapat. Effekten av dosering av ditionit gäller med stor sannolikhet endas i bruk för returpapper eller liknande miljöer.

Möjligheten att använda kombinationen för bekämpning av laxlöss måste anses utesluten. Inte heller för att sterilisera förorenat vatten är metoden användbar.

Önskemål

Att som privatperson genomföra försök av den här typen är förenat med en rad problem som bromsar, i mitt tycke, helt i onödan.

Att få tillgång till aktuell information i vetenskapliga artiklar kostar normalt 30 — 40 USD per artikel. Om jag vill använda t ex 30 artiklar för att få en bakgrund till ett försök innebär det en kostnad på ca 10 000 kr. Ett önskemål är att staten går in och betalar för att artiklar blir tillgängliga till en lägre kostnad. Ett alternativ kan vara att jag som privatperson betalar t ex 5 000 kr per år för att få tillgång till de artiklar som finns tillgängliga på ett universitet.

Att som privatperson kunna köpa in även enkla kemikalier har blivit nästan omöjligt. Normalt är att leverantörer endast levererar till registrerade företag, universitet, högskolor, statliga och kommunala anrättningar och inte till privatpersoner.

Vill jag köpa natriumklorid (koksalt) kaliumklorid (ingår i skonsalt) dinatriumfosfat (ingår i tvättmedel) fosfatbuffert och saltsyra genom en kemikaliefirma kan jag inte göra detta som privatperson. De nämnda kemikalierna är de som krävs för att åstadkomma en isoton lösning för att förvara jäst så att denna inte dödas av vatten.

Tillgång till verkstadsutrustning för tillverkning av delar till utrustningen är ett annat problem för en privatperson. Det är även kostsamt att få fram styrsystem, loggar, sensorer, programvaror och annat som krävs.

Om det fanns en möjlighet att utföra försök i en kontrollerad miljö, en variant av ”Science Center” för ”verkliga” försök skulle utrustning och resurser kunna delas av många. Ett sådant center kunde även bli en mötesplats för unga och äldre, där idéer kunde testas och gemensamma försök genomföras.